Nyår

Alla, precis alla, vet att nyår liksom midsommarafton, innebär vad-ska-jag-göra-ångest. Jag har vid vissa år hanterat det med att demonstrativt sitta och plugga eller jobba eller gå och lägga mig tidigt, så där tonårstrotsigt. Och vägrat att klä upp mig eller ens duscha.

I år trotsar jag mig själv och till och med är bland de som ordnar festen. Och tar med mig tomtebloss.

Angånde tomtebloss, om ni vill uppleva MYCKET fyrverkerier åk till närmaste invandrarförort. Där smälls det som mest. Av vilka skäl jag inte vill generalisera här, jag är ju politisk korrekt.

Gott nytt!

Eating candy is not bringing me closer to you...

Pratnivån

Min syster påminde mig om en grej. Att människor från vårt födelseland är väldigt högljuda när de pratar.

Hon beskriver det så här: "Jag älskar när mamma väcker den ------ kvinnan inom sig (mest hela tiden) och skriker 70 ord i en mening på ------. Fast man står 2 meter ifrån. Och så låter hon jätteupprörd också fast hon inte är det alls. Tvärtom, hon skriker något helt normalt som IMORGON SKA VI ÅKA HEM TILL DIN SYSTER OCH FIRA LUCIA!"

När jag besökte landet vars jord, eller något i den stilen, borde rinna i mina ådror (vilket det inte gör fast jag har försökt genom att t ex lyssna på inhemskt musik som är hemskt smörigt) var det något som jag ständigt fick höra folk klaga på (de klagar gärna rakt ut, de skäms inte alls): att jag pratade för tyst. - VA! Prata högre flicka. Varför viskar du?

Jag var ett UFO i deras ögon.

Listjunkies

Det har närmast pågått en fetisch kring att lista 00-talets bästa vad-som-helst. Detta förekommer inom populärkulturen mer än någon annanstans.

Det som roar mig är bristen på distans till den egna tiden. Har sett listor där Sophie Farhman listas bland de som har (närmast) revolutionerat 00-talet. Njaaa...

Detta speglar lite problematiken i att utropa samtida verk som klassiska. Vi är liksom för nära vår egen kultur för att kunna definiera vad som kommer att sticka ut från överflödet av informationsbrus. Det lär tiden bestämma.

Och vem vet, det kanske visar sig att Michael Jacksons död inte var en så stor grej ändå. Utan rätt så likgiltigt gentemot den populärkulturella historiekanon.

Gamla nyheter

3D glasögon.

Får mig att tänka tillbaka till när världens bästa tidning fanns: En Ding Ding Värld. Den gjorde hela min pretonårstid och formade mig och förberedde mig inför dagen då jag skulle upptäcka Flashback.

The Knife

blir inte sämre för att de bojkottar Grammisgalan för att galan har könskategorier (bästa kvinnliga sångerska- bästa manliga sångare) samt för att skivbolaget måste betala för att nominera sina artister.

Kärlek till The Knife.

" För den disciplinerade människan, liksom för den sant troende, är ingen detalj likgiltig "
Michel Foucault

Vackra M

är vad hon kallar mig.

Varsågod och kom in.

Det är alltid märkligt att vara i någon annans hem för första gången. Men spännande är det.
Man låtsas att man tittar sig omkring och ställer vänliga frågor om tavlan eller stolarna eller vad man nu kan hitta för att vara artig och ställa frågan. Som för att bryta ett slags hembesök-isen. Och man fortsätter med att ställa följdfrågor om tavlan eller stolen eller vad man nu kan hitta för att vara artig och ställa följfrågan. Allt för att dölja att egentligen tycker man att skiten är ful.

Men känslan. Ja känslan, är det som betyder något medan ögonen låtsas arbeta och smaken låtsas tycka om.

...

Och han köpte bostadsrätt med poesipengar.

Must have!!!

Entrecôte med pommes och sallad till, 225 kr Bistro Berns. Kir Royal, xx kr. Vatten och bröd ingår.

Bra budgetalternativ: hamburgare med pommes, 49 kr inklusive dricka (Tips!) om du beställer meny på Max, annars har Burger King likvärdig meny MEN akta dig för andra större hamburgerkedjor då maten inte lever upp till deras marknadsföring (För större igenkänningsfaktor se Michael Douglas i Falling Down).

g a t u p r a t a r e

bibliotek och graffiti

En vän frågade på biblioteket:

- Hej. Jag söker litteratur om klotter i Stockholmsområdet. - Hmm… menar du gatukonst eller graffiti? då får du söka på barnavdelningen. - Jasså? Är det lämplig barnlitteratur? - Nja. Det handlar snarare om att den litteraturen är så stöldbenägen på vuxenavdelningen. Dessutom finns det ingen nyutgiven litteratur i de ämnena, och heller inte mycket om Stockholms klotter.

En naturligt bunden kis representerar:

"det handlar inte om att vinna, utan brinna. Aldrig låta hoppet försvinna..."

Arab-getto

Det finns något olustigt i en artikel som publicerades i DN Resor förra onsdagen.

Tanken är god, journalisten vill föra fram en positiv bild av Paris förorter med betoning på arabkulturen (eller segregation för den som vill), bortom den medierade gettobilden på frustrerade muslimer.

Journalisten ger oss en resa genom 5:e arrondissement och nämner allt som är arabiskt eller muslimskt med tindrande ögon, en exotifiering skymd av lovord till arabkulturen. Här används ord som mångkultur, beroendeframkallande mosaiker, upptäck arabvärlden, orientaliska bakverk osv osv osv...

Problemet är att det görs en gruppering av araber och muslimer som en massa. Något som ofta görs. Att det är skillnad från arabland till arabland är något som kan te sig som en självklarhet. Men, en självklarhet som man av lathet(?) eller okunnighet(?) inte görs.

Och visst är det fint och bra att man kan hamna ut i världen när man råkar vara i Paris men (återigen ett men), det är inte bara rosenskimmer över att kulturer koncentreras till en plats. Frågeställningar måste upp när turister åker till en plats, köper baklava, dricker myntaté och känner sig multikulti. Denna sorts konsumtion måste vändas några varv. Speciellt när betonghus oh segregering inte nämns i artikeln.

Ok, artikeln är kanske inte olustig men väl naiv.

Läs själva: http://www.dn.se/resor/frankrike/paris/upptack-arabvarlden-i-paris-1.992045

Det här med inredning

har varit stort i x antal år nu och säg mig den som inte har införskaffat fondtapeter eller sjuanstolar (eller andra skandinaviska kopior av designklassiker). Intresset som har fått näring av inredningsprogram á la gör det själv på tv och reportage och sidor i söndagsbilagor samt alla dessa inredningsbloggar, har gjort att de flesta hem ser likadana ut.
Och förutsägbara.

De som vill bortom mäklarestetiken lägger sig till en mer bohemiskt stil. En smak på denna stil kan man få en glimt av i glossiga magaziner där man stoltserar med loppisfynden framme på någon hylla. Inget emot loppisfynd, men det är detta medvetna i ”nu går vi på loppis så att vårt hem får lite karaktär” som roar mig. För det är stor no no att köpa hela inredningen på IKEA. Man ska liksom vara kreativ där ordet blanda är ledordet. Och man toppar loppisfynden med några dyra föremål från någon lovande och hipp Beckmans-elev.

Problemet är att det där bohemiska känns inte alls sådär spontan och mysig ut, tvärtom. Den känns väldigt genomtänkt och i värsta fall ganska så själslös och väldigt tillrättalagt.

Om de glossiga magazinerna vill ha ett riktigt spontan och bohemisk hem full av överraskningar bör de besöka några vänner till mig. Deras hem är slarvig, fullproppad med saker och vidunderligt vacker. Man kan leka skattjakt i timmar!

20.48 skrev hon:

inte
för
att
det
kanske
är
sån
stor
tröst,
men oavsett vad --------- kommer jag alltid älska dig.

Lunch issues

Egentligen är jag inte så social av mig. Eller låt mig säga det såhär, jag är sällskapskräsen.
Jag ogillar att sitta och chitchatta billigt prat över lunchen. Oftast kan jag bara sitta och lyssna och häpna hur mycket jag vill ifrån det kollektiva lunchätandet.

Det är inte så att jag kräver djupa huvudvärksfamkallande diskussioner. Nä, jag vill något så enkelt som ärlighet. Det ytliga över att den som har sagt något dåligt om den andre sedan kan helt sonika sitta och dela lunchprat och grovtmalen peppar mellan tänderna. Sedan är det här med det oskrivna etiska regeln att om någon frågar hur man mår så ska man absolut inte förvänta sig eller svara: "nej, det är för jävligt. Pengarna är slut, guldfisken har dött och jag bor trångt". Utan att det blir obekväm stämning.

Därför, när vankas lunch, ursäktar jag mig med att jag måste läsa DN och SvD medan jag äter för att hålla mig à jour, det ingår i mitt jobb faktiskt (fast egentligen läser jag kontaktannonserna). Eller så smyger jag ner till teknikgänget, där kan jag rapa högt utan att någon medelålders spelar fin och höjer på ögonbrynen. Eller säga: "jag vill vara tyst" och teknikerna nickar och läser kontaktannonserna de med.

Loveboat

Angående vänner

Det finns vänner som jag anser var mina fina vänner. Inte mina närmaste vänner men finaste. Det kan handla om en tyst ömsesidigt (förhoppningsvis!) respekt men också om att de sitter väldigt nära hjärtat på något sätt. Det är inte något som växer fram. Antingen blir personen en fin en direkt vid första mötet eller vid något tillfälle där man utbyter ord. Och då, just där infinner sig det speciella.

Dessa vänner träffar jag inte så ofta men det finns något magiskt i deras sällskap, under den tiden är man hundra procent närvarande. Inga andra tankar eller annat brus som stör.

Hemspråk

Satt och pratade med en av mina fina vänner igår om att inte tillhöra något språk. Eftersom vi båda är födda utomlands/har föräldrar med ett annat hemspråk brukar vi ses , av allmänheten, som språkrika. Men det finns något knepigt i den här dubbelspråkigheten.

Hemspråkslöshet kanske. För hemma hos språket är det svårt att vara när man inte behärskar varken den ena eller det andra språket till fullo.

Något som ger sig, i mitt fall, till känna i en respektlös behandling av vilket språk som helst. Ett exempel:

Jag och en engelsktalande vän från andra sidan havet börjar att utbyta texter. Självklart skriver jag på engelska. Han tycker att jag har en underbar språk som känns bla bla bla bla... Han undrar hur jag gör.

Jaaa, när jag skriver tänker jag på engelska, ------ och svenska. Sedan om det blir fint, bra eller whatever så är det av en slump. Inget medvetet eller strategiskt. Försöker bara göra mig förstådd. Alltså, det fina i mina engelska texter är falskt.

Och ibland leker jag andra språk, som tyska. Det är enkelt, bara att gå in på Google translate.

g r ö n t

Någon upplyste mig om att grönt var den färg som hade mest nyanser. Eller så var det att ögat kunde uppfatta fler nyanser av grönt än av någon annan färg. För särskiljandet av gröna nyanser var viktigt när vi levde i naturen, för överlevnaden.

Idag verkar det som att namn är det som är bland det viktiga. Och kanske är det så, om du kan särskilja de olika nyanserna och namedroppar rätt så överlever du.

Inte besöka

Måste erkänna att jag inte är så mycket för att besöka utställningar. Jag läser hellre om konst än besöker gallerier.

Och just där finns problemmet för mig, i ordet besök. Som att besöka en apa i en bur (ok, kanske inte riktigt), presenterad och serverad för att läsas på rätt sätt.

Jag vill istället att konst ska uppleva mig, och missförstå mig rätt. Det handlar inte om mig, det handlar om att vi ska mötas spontant och öppen, där man kan skapa sitt eget rum.

Det är det fina med graffiti, vi kan mötas helt plötsligt vilken dag som helst, säga goddag och lyfta på hatten, och vi behöver inte tycka om varandra.

å s i k t e r

Alltid kul när åsikter inte förpassas till ett liv som toaklotter:

Things I want to do with you

- walk in whatever city
- sit on whatever café
- watch people
- laugh at people
- se whatever exhibition
- get lost in whatever art
- drink many glasses of wine
- get drunk at lunch when everybody has to work
- go swim naked when it's dark
- get married with no shoes on
- get divorce with shoes on
- lick each other
- suck each other
- let you penetrate me in whatever elevator
- lay in the park writing whatever stupidness
- visit whatever library
- sit next to each other in silence
- steal apple pay from McDonalds
- change the prices in whatever store
- make paper boats with our names on
- let the boat ride in whatever water
- say hello to everybody we meet on the street
- ask people if they want to change shoes with us
- ask people why they buy clothes
- ask the homeless about their happiest memory
- kiss you in the sea
- hold you when you are hurt
- hold you when you are not hurt
- walk in whatever city

[ ]

Att skapa egna fönster ger fördelen att de kan tas med närsom och ignorera de redan befintliga. De som redan finns brukar ändå inte passa.

Och med egna fönster kan man hoppa ut när man vill.

"Att leva i staden är att leva inne i sig själv.

Vad för slags natur är stadslandskapet. Det är ett stycke av människans medvetande"

Claes Oldenburg

Jag lovade att vi skulle vända ut- och in på dagen (och mötas mellan linjerna). Och baby, det var fint.

شیرین نشاط

Det är sällan man stötter på människor som får en att lyfta. Shirin Neshat gjorde precis det. Fick mig att sväva fram, med gråten i halsen. Lycklig.

Shirin är en sådan konstnär som inte anser sig vara begåvad utan påpekar att hon jobbar väldigt hårt. Hon vill även göra flera spelfilmer. Då kan hon kommunicera med en bredare publik, berätta för dom som vanligtvis inte besöker de "glossiga fina galleriet".

Nä, Shirin känner sig inte hemma i de stela institutionerna och gillade Kulturhuset, för husets flöde av olika sorters människor som åker upp- och ner för rulltrapporna. Hon tyckte att det var en "underbar byggnad".

Nämde jag att hennes videoverk som ställs ut (på Kulturhuset) är galet välgjorda? Konstnären behandlar tunga ämne, som tillsammans med otroligt vackra bilder slår igenom rätt så kraftfullt.

Shirin kan konsten att tala till dig, och det går rakt in i hjärtat.

Avdelning Glass

Hade sett fram emot vårt möte med skräckblandad förtjusning. Föreställde mig honom torr och allvarlig och bessewissig eller ännu värre, tyst och iaktagande. En sådan som insuper all information, även den som inte syns. Speciellt den som inte syns. Sådana människor som man inte vet vart man har, för de avslöjar inget.

Hade bjudit honom på middag och oroade mig för vad jag skulle laga för mat. Det skulle se ut som om jag nonchalant slängde ihop lite rester från kylskåpet. Det är ändå inte min grej att leka kock.

Öppnade dörren och blev paralyserad. Där stod han, vacker och leende med glass till efterrätt. Flängde åt mig glassen och välkomnade honom in. Sade jag något annat? Kan inte minnas.

Han bär jag-bryr-mig-inte-vad-jag-har-på-mig-kläder. Hans icke-stil.

I vanliga fall är jag ingen duktig värd. Jag bryr mig inte heller om att vara det, en sådan som matchar servetter med övrig inredning. Men den här kvällen hade jag glömt viktiga saker, som lämplig dricka till maten. Erbjöd mig att öppna en flaska billigt vin. Vin som jag brukar ha hemma när mina nästan-alkis-kompisar (läs div. kulturarbetare) spontant dyker upp vid min dörr.

Han avböjde artigt.

Försökte låta cool och säga rätt saker vilket resulterade i det motsatta istället. Hela middagen blev till en suddig röra där jag inte fullföljde uppdraget. Kvällens egentliga syfte, att snärja honom inför ett projekt, föll bort. Stort misslyckande.

Men vad gör det, det var ju inte vilken glass som helst.

Han är chockladfugde och hemlig luftslott.

b r e v p a p p e r ;

man borde kanske ta fram pärmen med brevpapper-samlingen. Den som gör att näsborrarna bedövas av all parfymering i rosa spets plysch plysch och små söta kattungar med alldeles för stora huvuden.

Luftslott

Min vän --------- är en jävel på att bygga luftslott. Bygger upp en fiktiv värld kring en person hon tycker är attraktiv och intressant. Oftast attraktiv. Tänker på personen jämt och ständigt. Någon som hon har en icke-relation med och som upptar all hennes energi.

tusen sånger i en

Nina Ramsby sjöng en sång som innehöll tusen olika sånger. Sedan lade hon sig ned bland barnen.

l j u d

Ljud kan studsa i vattnet. Undrar om den studsar olika i olika sorters vatten...
För om ljud låter olika från hav till hav så måste de väl studsa olika också?

Undrar hur studsandet låter. Det kanske inte är ljudet som studsar utan ljudvågorna. Skillnaden? Ljud finns inte för oss förrän vi hör det medan ljudvågor finns oavsett.

Bara för att vi gillar samma bok betyder det inte att vi har något gemensamt

Nörd is the new black

Jag sade till min bror i vintras att Nörd is the new black. Han tog mig på allvar. Det kanske jag också gör...

Jag tänker ornitologi, tågspaning, graffiti, serietidningar...
Dessa har mycket gemensamt, mer än vad man tror. Den noggranna struktureringen, kategoriseringen, avprickandet, jämförelsen av vem som har bästa/finaste/äldsta och så vidare, och så vidare.

Beuys, my love...

Den här av Idee hittades 2007, mycket strategiskt placerad utanför konsthallen Hamburger Banhhof i Berlin (för den som inte vet, har konsthallen en permanent utställning med Beuys). När jag återigen besökte staden och konsthallen under deras stora Beuys utställning hösten 2008 var den spittad. Ve och fasa, men man får trösta sig med Beuys användande av den berömda svarta tavlan. Där tankar och formuleringar skrevs ner, suddades ut, utvecklades och skrevs igen. Som att tanken och mötet inte skulle fastna. Den är aldrig statiskt.

Idee, som är en av mina absoluta favoriter i den berlinska scenen, kan komma med de finaste och pricksäkraste grejerna som staden har att erbjuda. Senast såg jag en flera meter hög Idee-rollning på en fasad framför S-bahnperrongen.

Det första jag såg av honom var en textrad där det stod: Var om inte här När om inte nu. Blev kär direkt.

Han gör även v ä l d i g t tung konst i eget namn.

================0===0===0

Ut. I den tjocka fuktiga luften. En fuktighet som lovar gömställen om så skulle behövas. Hitta en allierad någonstans, och om du har tur och lyssnar noga, kan du även hitta en bit av dig själv.

Städerna inuti Hall vs Thoreaus natt

I måndagens DN skrevs en finfin recension av Johannes Anyurus nya diktsamling Städerna inuti Hall. Namnet på diktsamlingen kopplades till stadens begränsande av människan, att "fängelset inte är en del av staden, utan staden eller städerna en del av fängelset".

Fick mig att tänka på Henry David Thoreaus Civil Olydnad där Thoreau berättar om sin korta tid (en natt) i fängelset. Han ställer sig oförstående till att man reducerar honom till bara en kropp och låser in honom. Det är slöseri med väggar och material, för vem säger att han hellre vill vara på andra sidan muren?
När Thoreau kommer ut från fängelset ser han staten med klara ögon, för trots att staden beter sig och ser ut precis som innan tycker han att dess gränser och inramningar blev ännu mer tydligare.

The Others

Tydligen finns det andra som kallar sig Folke...
i min värld kan det bara existera en Folke:

www.gatukonst.se/index.php?page=search.php&search=true&term=folke

Jag har en vän...

... som har besökt Venedig nästan tusen gånger men hittar inte till vattnet än. Jag undrar om hon någonsin kommer att göra det.

Osannolika städer

När jag var i Venedig fick jag frågan (av en Venedigbo) ifall staden fick mig att vilja komma tillbaka. Svaret blev nej. Mitt under staden (och ett konstprojekt samt hela biennalhändelsen) är det svårt att känna sig till rätta med staden. Jag hittade inte mig där just då.

Nu flera månader efteråt, har mitt förhållande till Venedig blivit mer komplicerad. Är fortfarande inte en hängiven fan men på grund av möten utöver det vanliga har staden rykt i mina kjolar och krävt sin uppmärksamhet. Samtidigt hittade jag, av en slump, Italo Calvinos bok De osynliga städerna i biblioteket. Calvinos bok måste vara bland det vackraste som har skrivits en stad (boken har omlånats ett antal gånger, vill ogärna lämna ifrån mig den).
Favoriten är :

"Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter. Om en stad förefaller i högsta grad osannolik, kan man genom att minska antalet abnorma element öka sannolikheten för att staden verkligen existerar"

Matti Kallionen

Matti Kallionens installation ger mig nyktra flashbacktrippar tillbaka till 90-talets Dockland.

Hans senaste utsällning på Milliken Gallery är underbart fantasieggande, läskig, svävande och välarbetad. Och inte bara det, han är rolig också. Love love love!!!

Missa inte! Dessutom har galleriet ett väldigt fin dörr. Men se upp för tröskeln som stycker upp vid ingången, så att man inte gör som jag, snubblar in. Resulterar bara i minus cool points.

is black, is white, is yeah yeah yeah...

Det händer att jag får frågan: - var kommer du ifrån?. I början avslöjade jag glatt mitt födelseland, fram tills jag gick igenom Edward Said, Stuart Hall och Richard Dyer och fick det formulerat. Den ständiga kategoriseringen och/eller exotifieringen (mínns en berömd rappare som frågade ifall jag kunde visa honom "salsa in the bed"... suck). Då började jag att leka med svaret bara för att roa mig själv.

Nu fick min son frågan, vid fem års ålder, av andra pojkar han träffade i en liten by i södra Sverige. Han svarade med självklar stämma: Stockholm! När ungarna upprepade frågan tittade sonen på mig och hela han såg ut som en tjock frågetecken, Södermalm blev svaret denna gång.

Frågan poppade upp idag, överleende svarade jag, Sverige. - Nämen, var kommer dina föräldrar ifrån? Aha! ännu bättre fråga där jag svarar lite trött: fortfarande Sverige. Förvirring och kategoreriseringsblackout uppstår. Men som tur är känner jag mig snäll just idag och tillägger: Ja, mina föräldrar är födda i -----.

Om jag är på bus-humör då låter jag svaret vara och tittar på den som frågar, intensivt. Och krävande. Kom igen då!

Men, om personen är raggig och råkar ställa frågan ute på en fest eller om jag befinner mig utomlands, brukar dessa tillägga (istället för den vanliga följfrågan "var kommer dina föräldrar ifrån") - Jo men svenskar, de har ljust hår och gröna ögon! Amen, jag färgar håret och använder linser. Punkt.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Den konstruerade tryggheten har vanlig knäppning med stora ljusgröna knappar, ändå försöker jag vira runt omlott. Som för att markera för staden, så fort jag kommer ut i dess terräng, att jag är sårbar, försiktig men alert, som en infångad skogsmus.

Den här är gammal, men fortfarande kul... och aktuell?

d e s s a s t ä n d i g a m ö t e n

När man råkar stöta på den där speciella mötet, den passionerade som aldrig kan bli till kärlek, vad gör man då? Går rastlös fram och tillbaka, åker till konstiga platser, har ont i kroppen...

.............och formulerar

....................................skriver

...............................................målar

.......................................................vadsomhelst........................................................................................................................................................................................................................................

Loving emos

På Sergels torg kan man, om man har tur, se individer från ungdomskulturen emo. Oftast hänger de där bara, som om de väntande på att något ska ge dom det rättfärdigande som de verkar söka. Vilket?
Vackra är dom i alla fall och får mig att vilja bli fjorton och känna den där missförstådda varelsen i kroppen igen.

En gång, för några år sedan, såg jag en hel samling stå mitt på Sergels torg. Stod där och betraktade dom säkerligen i en halvtimme. Hoppas få se det igen, även om känslan av att emo-kulturen såsom den såg ut för några år sedan, är på väg att upplösas. Någon sa att subkulturer inte kan finnas längre, att det är en omöjlighet. Jag håller inte riktigt med, de är bara kortlivade nuförtiden.