Hade sett fram emot vårt möte med skräckblandad förtjusning. Föreställde mig honom torr och allvarlig och bessewissig eller ännu värre, tyst och iaktagande. En sådan som insuper all information, även den som inte syns. Speciellt den som inte syns. Sådana människor som man inte vet vart man har, för de avslöjar inget.Hade bjudit honom på middag och oroade mig för vad jag skulle laga för mat. Det skulle se ut som om jag nonchalant slängde ihop lite rester från kylskåpet. Det är ändå inte min grej att leka kock.
Öppnade dörren och blev paralyserad. Där stod han, vacker och leende med glass till efterrätt. Flängde åt mig glassen och välkomnade honom in. Sade jag något annat? Kan inte minnas.
Han bär jag-bryr-mig-inte-vad-jag-har-på-mig-kläder. Hans icke-stil.
I vanliga fall är jag ingen duktig värd. Jag bryr mig inte heller om att vara det, en sådan som matchar servetter med övrig inredning. Men den här kvällen hade jag glömt viktiga saker, som lämplig dricka till maten. Erbjöd mig att öppna en flaska billigt vin. Vin som jag brukar ha hemma när mina nästan-alkis-kompisar (läs div. kulturarbetare) spontant dyker upp vid min dörr.
Han avböjde artigt.
Försökte låta cool och säga rätt saker vilket resulterade i det motsatta istället. Hela middagen blev till en suddig röra där jag inte fullföljde uppdraget. Kvällens egentliga syfte, att snärja honom inför ett projekt, föll bort. Stort misslyckande.
Men vad gör det, det var ju inte vilken glass som helst.
Han är chockladfugde och hemlig luftslott.
