Bara för att vi gillar samma bok betyder det inte att vi har något gemensamt

Nörd is the new black

Jag sade till min bror i vintras att Nörd is the new black. Han tog mig på allvar. Det kanske jag också gör...

Jag tänker ornitologi, tågspaning, graffiti, serietidningar...
Dessa har mycket gemensamt, mer än vad man tror. Den noggranna struktureringen, kategoriseringen, avprickandet, jämförelsen av vem som har bästa/finaste/äldsta och så vidare, och så vidare.

Beuys, my love...

Den här av Idee hittades 2007, mycket strategiskt placerad utanför konsthallen Hamburger Banhhof i Berlin (för den som inte vet, har konsthallen en permanent utställning med Beuys). När jag återigen besökte staden och konsthallen under deras stora Beuys utställning hösten 2008 var den spittad. Ve och fasa, men man får trösta sig med Beuys användande av den berömda svarta tavlan. Där tankar och formuleringar skrevs ner, suddades ut, utvecklades och skrevs igen. Som att tanken och mötet inte skulle fastna. Den är aldrig statiskt.

Idee, som är en av mina absoluta favoriter i den berlinska scenen, kan komma med de finaste och pricksäkraste grejerna som staden har att erbjuda. Senast såg jag en flera meter hög Idee-rollning på en fasad framför S-bahnperrongen.

Det första jag såg av honom var en textrad där det stod: Var om inte här När om inte nu. Blev kär direkt.

Han gör även v ä l d i g t tung konst i eget namn.

================0===0===0

Ut. I den tjocka fuktiga luften. En fuktighet som lovar gömställen om så skulle behövas. Hitta en allierad någonstans, och om du har tur och lyssnar noga, kan du även hitta en bit av dig själv.

Städerna inuti Hall vs Thoreaus natt

I måndagens DN skrevs en finfin recension av Johannes Anyurus nya diktsamling Städerna inuti Hall. Namnet på diktsamlingen kopplades till stadens begränsande av människan, att "fängelset inte är en del av staden, utan staden eller städerna en del av fängelset".

Fick mig att tänka på Henry David Thoreaus Civil Olydnad där Thoreau berättar om sin korta tid (en natt) i fängelset. Han ställer sig oförstående till att man reducerar honom till bara en kropp och låser in honom. Det är slöseri med väggar och material, för vem säger att han hellre vill vara på andra sidan muren?
När Thoreau kommer ut från fängelset ser han staten med klara ögon, för trots att staden beter sig och ser ut precis som innan tycker han att dess gränser och inramningar blev ännu mer tydligare.

The Others

Tydligen finns det andra som kallar sig Folke...
i min värld kan det bara existera en Folke:

www.gatukonst.se/index.php?page=search.php&search=true&term=folke

Jag har en vän...

... som har besökt Venedig nästan tusen gånger men hittar inte till vattnet än. Jag undrar om hon någonsin kommer att göra det.

Osannolika städer

När jag var i Venedig fick jag frågan (av en Venedigbo) ifall staden fick mig att vilja komma tillbaka. Svaret blev nej. Mitt under staden (och ett konstprojekt samt hela biennalhändelsen) är det svårt att känna sig till rätta med staden. Jag hittade inte mig där just då.

Nu flera månader efteråt, har mitt förhållande till Venedig blivit mer komplicerad. Är fortfarande inte en hängiven fan men på grund av möten utöver det vanliga har staden rykt i mina kjolar och krävt sin uppmärksamhet. Samtidigt hittade jag, av en slump, Italo Calvinos bok De osynliga städerna i biblioteket. Calvinos bok måste vara bland det vackraste som har skrivits en stad (boken har omlånats ett antal gånger, vill ogärna lämna ifrån mig den).
Favoriten är :

"Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter. Om en stad förefaller i högsta grad osannolik, kan man genom att minska antalet abnorma element öka sannolikheten för att staden verkligen existerar"

Matti Kallionen

Matti Kallionens installation ger mig nyktra flashbacktrippar tillbaka till 90-talets Dockland.

Hans senaste utsällning på Milliken Gallery är underbart fantasieggande, läskig, svävande och välarbetad. Och inte bara det, han är rolig också. Love love love!!!

Missa inte! Dessutom har galleriet ett väldigt fin dörr. Men se upp för tröskeln som stycker upp vid ingången, så att man inte gör som jag, snubblar in. Resulterar bara i minus cool points.

is black, is white, is yeah yeah yeah...

Det händer att jag får frågan: - var kommer du ifrån?. I början avslöjade jag glatt mitt födelseland, fram tills jag gick igenom Edward Said, Stuart Hall och Richard Dyer och fick det formulerat. Den ständiga kategoriseringen och/eller exotifieringen (mínns en berömd rappare som frågade ifall jag kunde visa honom "salsa in the bed"... suck). Då började jag att leka med svaret bara för att roa mig själv.

Nu fick min son frågan, vid fem års ålder, av andra pojkar han träffade i en liten by i södra Sverige. Han svarade med självklar stämma: Stockholm! När ungarna upprepade frågan tittade sonen på mig och hela han såg ut som en tjock frågetecken, Södermalm blev svaret denna gång.

Frågan poppade upp idag, överleende svarade jag, Sverige. - Nämen, var kommer dina föräldrar ifrån? Aha! ännu bättre fråga där jag svarar lite trött: fortfarande Sverige. Förvirring och kategoreriseringsblackout uppstår. Men som tur är känner jag mig snäll just idag och tillägger: Ja, mina föräldrar är födda i -----.

Om jag är på bus-humör då låter jag svaret vara och tittar på den som frågar, intensivt. Och krävande. Kom igen då!

Men, om personen är raggig och råkar ställa frågan ute på en fest eller om jag befinner mig utomlands, brukar dessa tillägga (istället för den vanliga följfrågan "var kommer dina föräldrar ifrån") - Jo men svenskar, de har ljust hår och gröna ögon! Amen, jag färgar håret och använder linser. Punkt.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Den konstruerade tryggheten har vanlig knäppning med stora ljusgröna knappar, ändå försöker jag vira runt omlott. Som för att markera för staden, så fort jag kommer ut i dess terräng, att jag är sårbar, försiktig men alert, som en infångad skogsmus.

Den här är gammal, men fortfarande kul... och aktuell?

d e s s a s t ä n d i g a m ö t e n

När man råkar stöta på den där speciella mötet, den passionerade som aldrig kan bli till kärlek, vad gör man då? Går rastlös fram och tillbaka, åker till konstiga platser, har ont i kroppen...

.............och formulerar

....................................skriver

...............................................målar

.......................................................vadsomhelst........................................................................................................................................................................................................................................

Loving emos

På Sergels torg kan man, om man har tur, se individer från ungdomskulturen emo. Oftast hänger de där bara, som om de väntande på att något ska ge dom det rättfärdigande som de verkar söka. Vilket?
Vackra är dom i alla fall och får mig att vilja bli fjorton och känna den där missförstådda varelsen i kroppen igen.

En gång, för några år sedan, såg jag en hel samling stå mitt på Sergels torg. Stod där och betraktade dom säkerligen i en halvtimme. Hoppas få se det igen, även om känslan av att emo-kulturen såsom den såg ut för några år sedan, är på väg att upplösas. Någon sa att subkulturer inte kan finnas längre, att det är en omöjlighet. Jag håller inte riktigt med, de är bara kortlivade nuförtiden.