Tingeling ringer för att avreagera sig över sina killkompisar som inte ville ha henne med till New York för att det var liksom en killgrej. Med andra ord fick hon inte följa med för att hon inte har snopp mellan benen.
Fick mig att tänka tillbaka till tiden då jag och Tingeling softade i köket som förvirrade och frustrerade studenter (nu är vi förvirrade och frustrerade kulturarbetare) och ondgjorde oss över de vidriga könshierarkier inom kulturvärlden.
Oftast kom vi in på önskan att vara könlösa. Androgynitet.
Hon hade kort hårt med lugg men ville låta håret växa så att hon kunde ha håret i en knut. ”På så sätt ser jag hårdare ut. Jag har ju ett sådant ansikte att jag ser söt ut, det går inte ihop med vad jag tycker. Jag kommer inte att bli tagen på allvar om jag ser ut som en tjej." Jag råde henne att färga håret mörkt också.
Vi tänkte att vi borde gå till en röstpedagog som skulle lära oss att träna rösten till att bli starkare, djupare och mörkare. Men jag funderade också hur jag skulle se mer maskulin ut. Hade funderat på att gå upp i vikt men då skulle jag bara bli kurvigare och få större bröst. Nej tack, jag gillar att vara platt. Bli smalare, men då betyder det bantning och svält. Nej tack, jag gillar att äta. Bli mer muskulös, men överlag betyder det en ful kropp. Har aldrig gillat muskulösa kroppar. Nej tack, jag är alldeles för fåfäng.
Då fick det bli röstpedagogik och fräckhet. Fast fräcka var vi redan.
Det mest komiska med poeterna som bjöds in till att göra något för kronprinssesans bröllop är att de som nappade på förslaget visar sig vara helt oförstående vid poeternas negativa inställning.
