Hade finaste mötet idag i tunnelbanan.
Vi stod helt enkelt på var sin sida vid dörrarna (alla sittplatser var upptagna) och tittade koncentrerat på varandra. Jag log försiktigt. Vem är du, försökte jag viska.
När han hade försvunnit insåg jag det absurda i det hela. I vår stad är vi inte gjorda för spontana möten.
