Must have!!!

Entrecôte med pommes och sallad till, 225 kr Bistro Berns. Kir Royal, xx kr. Vatten och bröd ingår.

Bra budgetalternativ: hamburgare med pommes, 49 kr inklusive dricka (Tips!) om du beställer meny på Max, annars har Burger King likvärdig meny MEN akta dig för andra större hamburgerkedjor då maten inte lever upp till deras marknadsföring (För större igenkänningsfaktor se Michael Douglas i Falling Down).

g a t u p r a t a r e

bibliotek och graffiti

En vän frågade på biblioteket:

- Hej. Jag söker litteratur om klotter i Stockholmsområdet. - Hmm… menar du gatukonst eller graffiti? då får du söka på barnavdelningen. - Jasså? Är det lämplig barnlitteratur? - Nja. Det handlar snarare om att den litteraturen är så stöldbenägen på vuxenavdelningen. Dessutom finns det ingen nyutgiven litteratur i de ämnena, och heller inte mycket om Stockholms klotter.

En naturligt bunden kis representerar:

"det handlar inte om att vinna, utan brinna. Aldrig låta hoppet försvinna..."

Arab-getto

Det finns något olustigt i en artikel som publicerades i DN Resor förra onsdagen.

Tanken är god, journalisten vill föra fram en positiv bild av Paris förorter med betoning på arabkulturen (eller segregation för den som vill), bortom den medierade gettobilden på frustrerade muslimer.

Journalisten ger oss en resa genom 5:e arrondissement och nämner allt som är arabiskt eller muslimskt med tindrande ögon, en exotifiering skymd av lovord till arabkulturen. Här används ord som mångkultur, beroendeframkallande mosaiker, upptäck arabvärlden, orientaliska bakverk osv osv osv...

Problemet är att det görs en gruppering av araber och muslimer som en massa. Något som ofta görs. Att det är skillnad från arabland till arabland är något som kan te sig som en självklarhet. Men, en självklarhet som man av lathet(?) eller okunnighet(?) inte görs.

Och visst är det fint och bra att man kan hamna ut i världen när man råkar vara i Paris men (återigen ett men), det är inte bara rosenskimmer över att kulturer koncentreras till en plats. Frågeställningar måste upp när turister åker till en plats, köper baklava, dricker myntaté och känner sig multikulti. Denna sorts konsumtion måste vändas några varv. Speciellt när betonghus oh segregering inte nämns i artikeln.

Ok, artikeln är kanske inte olustig men väl naiv.

Läs själva: http://www.dn.se/resor/frankrike/paris/upptack-arabvarlden-i-paris-1.992045

Det här med inredning

har varit stort i x antal år nu och säg mig den som inte har införskaffat fondtapeter eller sjuanstolar (eller andra skandinaviska kopior av designklassiker). Intresset som har fått näring av inredningsprogram á la gör det själv på tv och reportage och sidor i söndagsbilagor samt alla dessa inredningsbloggar, har gjort att de flesta hem ser likadana ut.
Och förutsägbara.

De som vill bortom mäklarestetiken lägger sig till en mer bohemiskt stil. En smak på denna stil kan man få en glimt av i glossiga magaziner där man stoltserar med loppisfynden framme på någon hylla. Inget emot loppisfynd, men det är detta medvetna i ”nu går vi på loppis så att vårt hem får lite karaktär” som roar mig. För det är stor no no att köpa hela inredningen på IKEA. Man ska liksom vara kreativ där ordet blanda är ledordet. Och man toppar loppisfynden med några dyra föremål från någon lovande och hipp Beckmans-elev.

Problemet är att det där bohemiska känns inte alls sådär spontan och mysig ut, tvärtom. Den känns väldigt genomtänkt och i värsta fall ganska så själslös och väldigt tillrättalagt.

Om de glossiga magazinerna vill ha ett riktigt spontan och bohemisk hem full av överraskningar bör de besöka några vänner till mig. Deras hem är slarvig, fullproppad med saker och vidunderligt vacker. Man kan leka skattjakt i timmar!

20.48 skrev hon:

inte
för
att
det
kanske
är
sån
stor
tröst,
men oavsett vad --------- kommer jag alltid älska dig.

Lunch issues

Egentligen är jag inte så social av mig. Eller låt mig säga det såhär, jag är sällskapskräsen.
Jag ogillar att sitta och chitchatta billigt prat över lunchen. Oftast kan jag bara sitta och lyssna och häpna hur mycket jag vill ifrån det kollektiva lunchätandet.

Det är inte så att jag kräver djupa huvudvärksfamkallande diskussioner. Nä, jag vill något så enkelt som ärlighet. Det ytliga över att den som har sagt något dåligt om den andre sedan kan helt sonika sitta och dela lunchprat och grovtmalen peppar mellan tänderna. Sedan är det här med det oskrivna etiska regeln att om någon frågar hur man mår så ska man absolut inte förvänta sig eller svara: "nej, det är för jävligt. Pengarna är slut, guldfisken har dött och jag bor trångt". Utan att det blir obekväm stämning.

Därför, när vankas lunch, ursäktar jag mig med att jag måste läsa DN och SvD medan jag äter för att hålla mig à jour, det ingår i mitt jobb faktiskt (fast egentligen läser jag kontaktannonserna). Eller så smyger jag ner till teknikgänget, där kan jag rapa högt utan att någon medelålders spelar fin och höjer på ögonbrynen. Eller säga: "jag vill vara tyst" och teknikerna nickar och läser kontaktannonserna de med.

Loveboat

Angående vänner

Det finns vänner som jag anser var mina fina vänner. Inte mina närmaste vänner men finaste. Det kan handla om en tyst ömsesidigt (förhoppningsvis!) respekt men också om att de sitter väldigt nära hjärtat på något sätt. Det är inte något som växer fram. Antingen blir personen en fin en direkt vid första mötet eller vid något tillfälle där man utbyter ord. Och då, just där infinner sig det speciella.

Dessa vänner träffar jag inte så ofta men det finns något magiskt i deras sällskap, under den tiden är man hundra procent närvarande. Inga andra tankar eller annat brus som stör.

Hemspråk

Satt och pratade med en av mina fina vänner igår om att inte tillhöra något språk. Eftersom vi båda är födda utomlands/har föräldrar med ett annat hemspråk brukar vi ses , av allmänheten, som språkrika. Men det finns något knepigt i den här dubbelspråkigheten.

Hemspråkslöshet kanske. För hemma hos språket är det svårt att vara när man inte behärskar varken den ena eller det andra språket till fullo.

Något som ger sig, i mitt fall, till känna i en respektlös behandling av vilket språk som helst. Ett exempel:

Jag och en engelsktalande vän från andra sidan havet börjar att utbyta texter. Självklart skriver jag på engelska. Han tycker att jag har en underbar språk som känns bla bla bla bla... Han undrar hur jag gör.

Jaaa, när jag skriver tänker jag på engelska, ------ och svenska. Sedan om det blir fint, bra eller whatever så är det av en slump. Inget medvetet eller strategiskt. Försöker bara göra mig förstådd. Alltså, det fina i mina engelska texter är falskt.

Och ibland leker jag andra språk, som tyska. Det är enkelt, bara att gå in på Google translate.

g r ö n t

Någon upplyste mig om att grönt var den färg som hade mest nyanser. Eller så var det att ögat kunde uppfatta fler nyanser av grönt än av någon annan färg. För särskiljandet av gröna nyanser var viktigt när vi levde i naturen, för överlevnaden.

Idag verkar det som att namn är det som är bland det viktiga. Och kanske är det så, om du kan särskilja de olika nyanserna och namedroppar rätt så överlever du.