Egentligen är jag inte så social av mig. Eller låt mig säga det såhär, jag är sällskapskräsen.Jag ogillar att sitta och chitchatta billigt prat över lunchen. Oftast kan jag bara sitta och lyssna och häpna hur mycket jag vill ifrån det kollektiva lunchätandet.
Det är inte så att jag kräver djupa huvudvärksfamkallande diskussioner. Nä, jag vill något så enkelt som ärlighet. Det ytliga över att den som har sagt något dåligt om den andre sedan kan helt sonika sitta och dela lunchprat och grovtmalen peppar mellan tänderna. Sedan är det här med det oskrivna etiska regeln att om någon frågar hur man mår så ska man absolut inte förvänta sig eller svara: "nej, det är för jävligt. Pengarna är slut, guldfisken har dött och jag bor trångt". Utan att det blir obekväm stämning.
Därför, när vankas lunch, ursäktar jag mig med att jag måste läsa DN och SvD medan jag äter för att hålla mig à jour, det ingår i mitt jobb faktiskt (fast egentligen läser jag kontaktannonserna). Eller så smyger jag ner till teknikgänget, där kan jag rapa högt utan att någon medelålders spelar fin och höjer på ögonbrynen. Eller säga: "jag vill vara tyst" och teknikerna nickar och läser kontaktannonserna de med.
