Satt och pratade med en av mina fina vänner igår om att inte tillhöra något språk. Eftersom vi båda är födda utomlands/har föräldrar med ett annat hemspråk brukar vi ses , av allmänheten, som språkrika. Men det finns något knepigt i den här dubbelspråkigheten.Hemspråkslöshet kanske. För hemma hos språket är det svårt att vara när man inte behärskar varken den ena eller det andra språket till fullo.
Något som ger sig, i mitt fall, till känna i en respektlös behandling av vilket språk som helst. Ett exempel:
Jag och en engelsktalande vän från andra sidan havet börjar att utbyta texter. Självklart skriver jag på engelska. Han tycker att jag har en underbar språk som känns bla bla bla bla... Han undrar hur jag gör.
Jaaa, när jag skriver tänker jag på engelska, ------ och svenska. Sedan om det blir fint, bra eller whatever så är det av en slump. Inget medvetet eller strategiskt. Försöker bara göra mig förstådd. Alltså, det fina i mina engelska texter är falskt.
Och ibland leker jag andra språk, som tyska. Det är enkelt, bara att gå in på Google translate.
