Det finns vänner som jag anser var mina fina vänner. Inte mina närmaste vänner men finaste. Det kan handla om en tyst ömsesidigt (förhoppningsvis!) respekt men också om att de sitter väldigt nära hjärtat på något sätt. Det är inte något som växer fram. Antingen blir personen en fin en direkt vid första mötet eller vid något tillfälle där man utbyter ord. Och då, just där infinner sig det speciella.Dessa vänner träffar jag inte så ofta men det finns något magiskt i deras sällskap, under den tiden är man hundra procent närvarande. Inga andra tankar eller annat brus som stör.
