När jag var i Venedig fick jag frågan (av en Venedigbo) ifall staden fick mig att vilja komma tillbaka. Svaret blev nej. Mitt under staden (och ett konstprojekt samt hela biennalhändelsen) är det svårt att känna sig till rätta med staden. Jag hittade inte mig där just då.
Nu flera månader efteråt, har mitt förhållande till Venedig blivit mer komplicerad. Är fortfarande inte en hängiven fan men på grund av möten utöver det vanliga har staden rykt i mina kjolar och krävt sin uppmärksamhet. Samtidigt hittade jag, av en slump, Italo Calvinos bok De osynliga städerna i biblioteket. Calvinos bok måste vara bland det vackraste som har skrivits en stad (boken har omlånats ett antal gånger, vill ogärna lämna ifrån mig den).
Favoriten är :
"Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter. Om en stad förefaller i högsta grad osannolik, kan man genom att minska antalet abnorma element öka sannolikheten för att staden verkligen existerar"
