Går man till valfri politikerstuga, nu under valtider, och ställer frågor så påminner det mig om varför jag inte gillar politiker. De verkar nämligen upprepa samma sak om och om igen. Nu vill jag inte generalisera men oftast låter det som att de har några argument i bakfickan som de spelar med båda händerna att luta sig mot. Oftast är det också tankesätt som är tendensiösa, tomma och tänkta av andra.Därför ser jag Felix Gmelins utställning på Milliken Gallery fnissande. Det är inte bara politiker som håller låda om rätt sanning eller konstnärer med en politiskt agenda för den delen. Det är även hon som har hittat meningen med livet tack vare (välj valfri namn här) skrivande guru eller han som hälsofrälst tränar 24/7 och äter endast vid vissa tidpunkter på dygnet. Det handlar om att i dessa världar finns det lite plats för nyanser eftersom allt måste vara rätt.
Favorit i utställningen är installationen Manisfesto men också Gmelins parafras på Manets berömda (och då kontroversiella) målning Le Déjeuner sur l'herbe från 1800-talet. Gmelin har tagit faderns film som här är den ursprungliga parafrasen på Manet och bytt plats på personernas huvud i printen/målningen.
