Pessimisten i mig vill gärna tro att kultur på recept är ett tecken på hur dåligt samhället mår. Och säkerligen är det så. Möjligt är det också att man söker alternativa vägar till läkemedel och dyra psykologbesök.Eller vänta nu, det måste förstås vara ett tecken på att vi übermoderna (eller lagom moderna, det råder fortfarande en pinsam ojämlikhet mellan könen i världens mest jämställda land) människor har tagit det här med välmående om bakfoten?
Att det inte är designinredda hem och surdeg och it-väskan som gör att vi mår bra.
Och därför försöker den svenska vården visa att kulturkonsumtion är bättre än innehållslös shopping för att dämpa ångest. So far so good.
Sedan tillkommer förstås frågan vad för sorts kultur som ska passera kultur-för-vård-nålsögat.
Kanske är det så att vi får en hälsokulturkanon där de berörda kulturinstitutionerna skrattar hela vägen när de får ökade anslag för kvantitativ verksamhet. Och det sistnämnda gillar ju politikerna...
