Första gången jag såg dig bär du svart, du var mycket vacker och säkerligen något salongsberusad. Jag gjorde ett tafatt försök att närma mig dig genom att säga hej i baren, som om vi redan var bekanta. Jag hade ju läst din -----. Du tittade förvånad på mig och vände dig om. Gick tillbaka till sällskapet.
Andra gången jag såg dig bär du svart. Du diskuterade och ifrågasatte rådande normer inom ditt område. Med enorm pondus. Då förstod jag att du var en ------------- på etablissemanget. Som publik vågade jag mig på att ställa en fråga. En fråga som inte var förberedd eller genomtänkt, vilket resulterade i att jag satt där med allas blickar mot mig. Stammande, flummande, svettandes. Publiken i seminariet skruvade på sig.
Den natten drömde jag om dig.
Tredje gången jag såg dig bär du svart, förutom jackan. Den var grå eller mörkgrön. Jag skulle följa med när du rastade hunden som inte var din. Så är det när man tar viktig tid från upptagna människor, man får anpassa sig.
Du gav mig adressen dit jag skulle hämta upp dig. Jag minns dig där du satt i entrén för att sätta på dig skorna och tänkte efter. Håret hängde ner i ansiktet, du var inte närvarande. Frågade var nycklarna var medan du klappade hunden, som om hunden hade svaret. Brevid stod en svart och blank portfölj. Din portfölj. Jag stod kvar vid dörren tyst och stilla, visste inte hur jag skulle stå eller hur jag skulle bete mig. Du såg trött och vilsen ut. Den stora kvinnan blev plötsligt mänsklig i mina ögon och jag blev ännu mer förälskad i dig på grund av det. Jag förundrades över din sårbarhet som i det offentliga gömdes bakom en sådan väldig styrka. Kroppen värkte efter att få ta dig i min famn.
Jag mailade och tackade för att du hade tagit dig tid att svara på en students naiva frågor (du gav mig bakläxa). Jag antar att du bar svart när du svarade och önskade mig lycka till.
