I det offentliga finns mycket lite plats för demokratisk yttrandefrihet. När vårt rum ägs av företag eller begränsas av diverse olika policy, regler och lagar är individens spontana uttryck inte välkommen eller önskvärt. Istället är vi förpassade till givna platser där vi måste söka om tillstånd och gå igenom ett godkännade för att säga det vi vill säga. Skulle en graffitidemonstration tillåtas på Sergels Torg?

För varför störa alla stora planer på det snygga och trygga staden där marknadskraften är det enda som tillåts agera? Vem bestämmer vad och hur vi upplever det icke-privata sfären?

I några dagar stod det här: Hornstull mår redan bra!!!
Det var innan slagordet målades över. Men grejen är att Hornstull mår redan bra. Inga gallerior behövs eller flera fikaställen. Vad som istället behövs är större bibliotek, mer fritidsgårdar och flera bänkar där man kan sitta och njuta av gatulivet utan att behöva konsumera.

"Vi ses om vi ses annars vilken dag som helst"

Alltså, Klara Lidén!

Besökte Klara Lidéns utställning på Moderna härom veckan och jävlar vilken stjärna.

Jag fastnade för hennes video där hon på A clockwork Orange-viss går loss på en cykel inomhus. Det som börjar som en humoristiskt scen utvecklas så småningom till en obehaglig känsla av inneboende vrede som måste ut på något sätt, nästan vilket sätt som helst. Och denna gång gick det ut över cykeln. Cykeln som ju är en symbol för modernism och offentlighet, idag även som en flagga för miljömedvetenhet och stor(inner)stadsleverne. Att ta in detta i det privata, vad händer med oss bakom de fördragna gardinerna?

Jag gillar känslan av det onämnbara som sällan får möjlighet att släppas ut i det offentliga, utanför det privata. Mest berör utställningen då man minns alla dessa oändliga nätter (och dagar) genom staden utan mål. När man har gått runt runt sin egen axel.

Tetraedro

När man försöker göra rymd men stannar vid vetenskapliga ord och mysterier. Eller vackra illusioner.

Det ligger i referenserna

Såg filmen Hanna och kunde inte gotta mig åt en av de sista scenerna där Hanna upptäcker Mr Grimm hängd upp och ned, genomborrad av pilar. Och åh, där upptäckte jag en konsthistorisk referens. San Sebastian!

Och den där nöjdsamheten över att göra skäl för min CSN-skuld inföll sig i nedre magdelen. Man ler lycklig. Humanistens små vardagsglimtar.

"En berättelse behöver inte vara sann men sannolik"

Politisk gatukonst i Bogotá

Foto: Richard McColl

Tycker att de flesta reportage om graffiti vs konsten är ytliga och tafatta. Det brukar sällan finnas ett djupare kunskap om varken det ena eller det andra, där komplexiteten om det som ofta kallas "finrummet" diskuteras. Bättre är artiklarna som handlar om nolltoleransen där sakernas tillstånd framkommer på ett tydligt och bra sätt.

Efter ett samtal med fantastiska Sanna Bråding kunde vi konstatera att kändisskap vid alltför tidig ålder, innan man hinner utvecklas klart, berövar erfarenheter från utvecklandet till vuxenhetens självständighet. Kändisskap vid tidig ålder verkar även lyfta individen från det kollektiva och frysa ut bort från det som vi invånare i ett samhället anser vara viktigt.

Ett inte helt osökt anekdot i detta att bli utsatt för ständig exponering i det offentliga kan Michael Jacksons apa Bubble tjäna som exempel. En i sällskapet berättade nämligen att när Bubbles efter sin tid med Michael, där det ingick ständig turnéerande och uppvisande, skulle Michaels syster La Toya hälsa på och apan blev helt hysterisk och ville inte alls ha något med människan att göra, för att hon är så lik Michael.

Känsdisskapets existentiella eftermäle.

Kalla mig inte snäll

Säg inte att jag är snäll, eller att jag gör snälla saker. För jag tror inte på snällhet. Vad innebär det att vara snäll egentligen? Och hur mäter man snällhet? Vad är det för föreställningar och idéer som begreppet bär på? Vad är det som pådrivs individen när man ska göra saker för att vara snäll? Och när man ber snällt? Ett hegemoniskt villkor där premissen på förhand är redan given.
Jag vägrar snällhet.